SJUKA MÄNNISKOR.
0kommentarer
På väg till stan, en vanlig måndag då jag är ledig.
Åker pendel och redan på plattformen ser jag denna mannen. En man som vid första anblick ger ett sorgset intryck. Man tycker liksom synd om honom, han ser ut att inte riktigt vara normal bara. En storvuxen man med ett ovårdat skägg. Dock ger han mig en blick som äcklar mig..
Jag sätter mig på pendeln, går in en bit i vagnen och sätter mig på en tvåa. Vill sitta för mig själv och läsa min bok som jag sett fram emot att läsa. Vagnen är relativt tom. Plötsligt dyker denna mannen upp och sätter sig bredvid mig. Det är skillnad på att sitta bredvid och sitta bredvid. Han satt så nära att svensken i mig instinktivt flyttar längre bort från honom och intar en försvarsställning. Han verkar dock inte bry sig ett dugg, han brer ut sig något fruktansvärt, som om lilla jag inte fanns till höger om honom.
Självklart finns de självupptagna människorna som gör så, tar all plats som om det inte fanns någon annan men när det går för långt går det för långt. Han sitter där till vänster om mig med benen brett isär och händerna på knäna. Okej, tänkte jag. Men när hans hand närmst mig sakta börjar glida ner mot sätet och liksom med en millimeter rör mig kunde jag inte annat än frysa till. Sträckan mellan Karlberg och Stockholm C kändes plågsamt lång. Den där, svensken i mig gjorde ingenting, sa inte emot. När kvinnan i högtalaren sa : Nästa, Stockholm Central reste jag mig som jag fått en stöt i rumpan och sa lite onödigt högt "Ursäkta!" och nästan sprang därifrån. Jag blickade bak och där satt han med ett hånflin som gjorde att jag bara ville spy där på plats.
Antagligen var denne man inte frisk. Han hade inget hyfs och visste verkligen inte hur man ska bete sig publikt. Tänk att när man ser en sån människa vid första anblick tycker synd om dom, tänker att det antagligen inte kan vara lätt, kanske har han/hon ett handikapp. Man ska inte döma dom för dom kanske inte förstår vad som är rätt eller fel.
Bullshit.
Visst finns de dom människorna som har det svårt. Men jag som vuxen kvinna sitter där och bara håller tyst när någon gör något så obehagligt. Håller tyst bara för att han antagligen är sjuk och inte förstår bättre. Håller tyst för att man ska ha överssende.
Bullshit.
Jag ångrar så att jag inte sa något till denna mannen, inte kollade konstigt på honom, gav honom en "bitch please"-blick. Lät honom få mig att känna mig så liten och hjälplös, fast jag har en röst och kropp som kan säga ifrån. Aldrig mer. Jävla äckel.
Åker pendel och redan på plattformen ser jag denna mannen. En man som vid första anblick ger ett sorgset intryck. Man tycker liksom synd om honom, han ser ut att inte riktigt vara normal bara. En storvuxen man med ett ovårdat skägg. Dock ger han mig en blick som äcklar mig..
Jag sätter mig på pendeln, går in en bit i vagnen och sätter mig på en tvåa. Vill sitta för mig själv och läsa min bok som jag sett fram emot att läsa. Vagnen är relativt tom. Plötsligt dyker denna mannen upp och sätter sig bredvid mig. Det är skillnad på att sitta bredvid och sitta bredvid. Han satt så nära att svensken i mig instinktivt flyttar längre bort från honom och intar en försvarsställning. Han verkar dock inte bry sig ett dugg, han brer ut sig något fruktansvärt, som om lilla jag inte fanns till höger om honom.
Självklart finns de självupptagna människorna som gör så, tar all plats som om det inte fanns någon annan men när det går för långt går det för långt. Han sitter där till vänster om mig med benen brett isär och händerna på knäna. Okej, tänkte jag. Men när hans hand närmst mig sakta börjar glida ner mot sätet och liksom med en millimeter rör mig kunde jag inte annat än frysa till. Sträckan mellan Karlberg och Stockholm C kändes plågsamt lång. Den där, svensken i mig gjorde ingenting, sa inte emot. När kvinnan i högtalaren sa : Nästa, Stockholm Central reste jag mig som jag fått en stöt i rumpan och sa lite onödigt högt "Ursäkta!" och nästan sprang därifrån. Jag blickade bak och där satt han med ett hånflin som gjorde att jag bara ville spy där på plats.
Antagligen var denne man inte frisk. Han hade inget hyfs och visste verkligen inte hur man ska bete sig publikt. Tänk att när man ser en sån människa vid första anblick tycker synd om dom, tänker att det antagligen inte kan vara lätt, kanske har han/hon ett handikapp. Man ska inte döma dom för dom kanske inte förstår vad som är rätt eller fel.
Bullshit.
Visst finns de dom människorna som har det svårt. Men jag som vuxen kvinna sitter där och bara håller tyst när någon gör något så obehagligt. Håller tyst bara för att han antagligen är sjuk och inte förstår bättre. Håller tyst för att man ska ha överssende.
Bullshit.
Jag ångrar så att jag inte sa något till denna mannen, inte kollade konstigt på honom, gav honom en "bitch please"-blick. Lät honom få mig att känna mig så liten och hjälplös, fast jag har en röst och kropp som kan säga ifrån. Aldrig mer. Jävla äckel.
kollektivtrafiken,
stockholm,
Kommentera