EPICSTHLM

En lillördag för mig själv, en lillördag då jag egentligen inte klagar.
Lars Winnerbäck har åkt fram, låtarna som får mig att inte bry mig, låtarna som når mig. En avreagering här på bloggen har vi att vänta. Vad det kommer handla om vet vi inte än.. Inte när du läser detta exakt nu.
Något jag vet som är säkert i mitt liv just nu är att jag aldrig mer ska släppa in någon allt för tätt inpå livet, inte förrens jag vet att det är helt säkert. Säkerhetsmuren är uppe, vakterna har börjat cirkulera i sin kvadratiska rutin och säkerheten kommer vara hög. Att bli sårad kan vara det värsta som finns, att få sitt liv rasat på kuppen - gånga det med två.

Jag lystrar till hans texter, jag förstår. Imorgon en ny dag, trots att vi inte kommit ifrån Sveriges tandläkarväder så kommer jag le, för jag vet att det någonstans gör så mycket ondare för personerna som bara sårar. Du har rasat mitt liv, men jag kommer stå pall. Och aldrig ska jag lägga mitt huvud mot ditt hår och aldrig älska dig igen. 

Tack för skymningens sånger, tack för nattens alla lögner, tack för rodnaden om morgonen och drömmarna på dan. Nu är du borta, nu kommer det inte finnas ett vi mer. Jag gör det jag måste göra för att överleva, jag måste skydda mig själv. Som jag sagt så skyr bränt barn elden, men hoppas på att någongång kunna värma mig där igen, såsmåningom. Just nu ger jag fan i besvären och skrattar åt misären. Jag ska ta mitt pick och sticka med mitt pack två veckor. Jag ska lämna min lilla bubbla - vilken bubbla? 

Djupt? - Egentligen inte. Bara inspirerad av denna ljuva musik. Allt har en mening helt plötsligt.
Jag vill bara att du tar dina minnen och försvinner ur mitt liv. Älskade, älskade du.

♥ Olivera