EPICSTHLM

Bland det värsta jag vet är när folk försöker muntra upp mig när jag inte vill bli uppmuntrad. Och faktum är att det finns bara ett fåtal personer här i världen som ens kan muntra upp mig. På en självklar förstaplats finns min mor. Kvinnan, myten och legenden när det kommer till att stötta någon, i detta fall mig. 

Dock har jag ju då svårt att förstå varför man bara inte kan acceptera att någon har en dålig dag? Ibland behöver vi ordspy och slänga ut all aggression till universum och på så sett återvinna energi. Så länge det inte gå ut över någon annan och man faktiskt inte drar ner någon annan i skiten så måste man få ha dåliga dagar. Ingen är tvingad att lyssna, det kan dock bara vara lite skönt att ha ett bollplank.

Intresset behöver aldrig finnas hos bollplanket. Man kan rent av slå av hörseln om man vill, men känslan hos personen med en dålig dag när man har fått ur sig all frustation är så skön och man är så glad att någon fanns där. Egentligen är det mesta man vill få ur sig ändå helt osammanhängande men det är det som gör att resten efter det hänger ihop.